Astrofotoprogram för nybörjare: vad du faktiskt ska börja med

Många lämnar den här hobbyn på samma sätt, och himlen har inte mycket med saken att göra.

Man köper ett teleskop. Man får en första natt med bildrutor. Man frågar vilket program man ska använda och får, helt korrekt, höra att PixInsight är bäst. Man installerar det, öppnar en mapp med FITS-filer, tittar på ett gränssnitt som förutsätter att man redan vet vad en screen transfer function är, och stänger det. Tre månader senare står teleskopet i garderoben och slutsatsen är ”astrofoto är svårare än jag trodde”.

Oftast var det inget fel på vare sig utrustningen eller datan. Rådet var rätt, det gavs bara till fel person.

Vår rekommendation

För de flesta är svaret Akastroid: en app för djuprymden, planeter, månen och solen, på Mac, Windows och Linux. Du släpper in dina bilder och den betygsätter, kalibrerar, staplar, tar bort gradienten, kalibrerar färgen och skärper, utan inställningar att välja. Den vanliga vägen kräver fyra till sex separata program för samma resultat.

På samma Orion-stapel mätte Akastroids automatiska efterbehandling ett signal-brusförhållande på 402 mot 87 för Sirils standardflöde, med en himmelsgradient på 2,6 % mot 21,6 % (hela jämförelsen). Du kan prova det gratis på dina egna data.

Välj PixInsight om du vill styra varje steg för hand och lägga månader på att lära dig det, eller Siril om du vill ha gratis programvara och gärna lär dig stegen själv. Resten av guiden jämför dem i detalj.

En bättre fråga att ställa först

Den vanliga inramningen är ”vilket program är bäst”. Den frågan har ett svar, och svaret är oanvändbart för en nybörjare, eftersom det bästa programmet är bäst i händerna på någon som redan lagt månader på att lära sig det.

Den mer användbara frågan är vad ett program kräver att du kan innan det ger dig någonting alls.

Varje astrofotoprogram hamnar någonstans på den skalan. Under dina första sex månader betyder var det hamnar mer än någon skillnad i slutlig bildkvalitet.

Vad var och en kräver av dig

DeepSkyStacker. Gratis, bara till Windows. Kräver att du laddar in dina lights, darks, flats och bias var för sig, väljer en stackningsmetod och ett kappavärde, och sedan avslutar resultatet någon annanstans, eftersom det stannar vid integrationen. Det som kommer ut ser ut som en platt grå rektangel för den som inte blivit varnad, och steget som gör det till ett fotografi finns inte i programmet. Rimligt om du redan kan Photoshop. Förbryllande om du inte gör det.

Siril. Gratis, körs på Windows, Mac och Linux, mycket bra och aktivt utvecklat. Kräver att du kan ordningen på operationerna och parametrarna till var och en: vilken registreringsmetod, vilken rejection-algoritm, vilken grad av bakgrundsextraktion, hur långt du ska stretcha. Dess skript automatiserar mittendelen för enchipskameror med färgfilter, vilket är till verklig hjälp. Om budgeten är din begränsning och du gillar att lära dig verktyg är det här vad jag skulle rekommendera, och det kostar ingenting.

PixInsight. Betalprogram, och med bred marginal fältets djupaste verktyg. Kräver månader. Gränssnittet är äldre än moderna konventioner, dokumentationen förutsätter en vokabulär från signalbehandling, och samma djup som gör det så kapabelt gör det också långsamt att lära sig. De som lärt sig det säger att det var värt det, och jag tror dem. Det är ändå fel förstaköp för de flesta, för du kan inte lära dig bearbetning av en bild du aldrig fick fram.

AutoStakkert, RegiStax, PIPP, WinJUPOS. Planetärt. Fyra program, vart och ett hanterbart, och det är i ordningen mellan dem som folk går vilse: vilken ordning, vilket mellanformat, varför resultatet är mjukt fast varje steg såg bra ut.

Akastroid. Vi gör det, så läs det här med det i åtanke. Du ger det en mapp med bildrutor. Inställningarna ovan mäts fram ur bildrutorna i stället för att frågas efter, och bearbetningsloggen visar vad som valdes och varför. Gratisversionen har alla funktioner, med 2 exporter att prova på.

Vad ”mätt i stället för efterfrågat” betyder

Det här är värt att förstå oavsett vilket program du väljer, eftersom det förklarar vad de där parametrarna är.

Nästan ingen av inställningarna du ombeds ange är en smaksak. Vilken rejection-metod som passar en stack är en funktion av hur många bildrutor du har och hur mycket de varierar, och båda går att räkna. Hur hårt du ska dekonvolvera beror på din uppmätta stjärnbredd och ditt signal-brus-förhållande, och båda går att mäta. Om drizzle hjälper beror på om dina bildrutor dittrades, vilket finns registrerat i bildrutorna. Var svartpunkten hör hemma beror på hur stor andel av bilden som är himmel, vilket på ett vidvinkelfält är omkring 98 %. Standardvärdet ligger ungefär tre gånger för högt, vilket är anledningen till att nybörjarbilder så ofta har grå bakgrund.

En erfaren astrofotograf gör inga konstnärliga val vid de punkterna. Hen uppskattar mätvärden på ögonmått, och efter års övning gör hen det bra. Det är den färdigheten en nybörjare förväntas ha innan hen får ett första resultat, och det hjälper att veta att det handlar om uppskattning snarare än smak.

En praktisk ordning att göra saker i

1. Få fram ett resultat från ditt första pass, vilket som helst. Inte ett bra. Ett verkligt, från dina egna bildrutor, så att du har gått från himmel till fotografi en gång. Allt efter det blir lättare, för du har en bild att förbättra.
2. Lär dig vad ett steg gör, genom att ändra det. Stretcha för långt och se vad som händer med bakgrunden. Stäng av gradientborttagningen och se vad himlen höll på med. Det går mycket snabbare än att läsa om det.
3. Fixa din insamling, inte din bearbetning. Nästan varje nybörjarbild är begränsad av bildrutorna snarare än av programmet: fokus, följning, inga flats, för korta subs. Se att felsöka dåliga astrofoton och vad darks, flats och bias faktiskt gör.
4. Sedan, om du vill ha djupet, gå och lär dig PixInsight eller Siril ordentligt. Vid det laget vet du vad operationerna är till för, och inlärningen går mycket fortare.

De flesta som ger upp gjorde steg fyra först.

Vad du faktiskt ska börja med

• Du har en Mac: DeepSkyStacker är inget alternativ. Siril eller Akastroid.
• Budgeten är begränsningen och du gillar att lära dig verktyg: Siril. Gratis, bra, och gemenskapen runt det är hjälpsam.
• Du har ett smart teleskop (Seestar, Dwarf, Vespera): något som läser FITS-mappen direkt utan konfiguration. Se guiden till Seestar.
• Tiden är begränsningen och du vill ha ett fotografi den här veckan: Akastroid, eller Sirils skript om du hellre slipper betala.
• Du fotar planeter: kedjan med fyra program fungerar och är gratis; ett program som gör samma jobb är värt pengarna mest för tidens skull.
• Du är säker på att du vill bemästra bearbetning som ett eget hantverk: PixInsight, och acceptera månaderna.

Sammanfattning

Det bästa astrofotoprogrammet för en nybörjare är det som ger dig en färdig bild från dina egna data under första veckan. Snabba resultat betyder inte mer än bra resultat, men det är svårt att bli bättre på något man aldrig har gjort färdigt en enda gång.

Vill du se arbetsflödet innan du väljer något, finns varje steg från råa bildrutor till en färdig bild skrivet här, tillsammans med vad varje steg kräver att lära sig.